Joacim Petersson

Tumör på tungan och i en halsmandel

I januari var jag hos tandläkaren i min gamla hemkommun Mönsterås. Det konstaterades att en visdomstand ställde till det för andra tänder och att den behövde tas bort. Jag fick en remiss till sjukhuset i Kalmar. Jag försökte skynda på det hela för jag ville ha det fixat innan sommaren. En sommar som jag tagit hela sju veckors semester under.

Jag kom till sjukhuset och fick tanden fixad snabbt och lätt. Naturligtvis gjorde det riktigt ont några dagar men det var det värt. Tanden hade strulat länge. Det fastnade mat och jäklades av stora mått.

En halsmandel svullnade under tiden jag väntade på operation men den la sig så fort jag spolade rent och fixade till runt tänderna. Tänkte att det kommer försvinna när tanden väl blir borttagen. Efter operationen la sig inte svullnaden. Jag gick tillbaka till tandläkaren och de sa att det inte berodde på tanden utan något annat. Jag bör gå till allmänläkare och kolla det.

Jaha, tänkte jag. Nu blir det medikament och spring till läkare en tid. Jag som aldrig är sjuk. Har haft ett hål i tänder och är en renlevnadsmänniska så när på att jag äter lite smågodis ibland. Inget röka, snus, inte sprit, tränar och håller mig i form. Min son sa att du kommer bli 100 år. Jag var så dum som svarade ja på det. Fast det är inte kört ännu. Kan bara konstatera att god fysik och rätt kost inte är en garant mot cancer.

Väl hos allmänläkaren studsade jag bara på kontoret och fick redan på eftermiddagen åka till sjukhuset och öron näsa hals. De kollade i hals och näsa och hittade en hel del kul grejer. En liten knöl i näsan som funnits där i 20 år och som inte var allvarlig men behövde tas bort längre fram. Proverna på en mojäng längst bark på tungan visade sig vara en tumör som behövde tas bort kvickt och den hade slängt ut sina tentakler ut i min halsmandel.

Framför mig satt en blond snäll läkare och sa att jag fått cancer och en annan äldre herre drog snabbt upp framtiden för mig. Jag skulle förmodligen strålbehandlas. Jag skulle få jävligt ont i munnen och jag skulle aldrig bli mig själv igen.

Vad tänker man då, när man får det beskedet?

Jag tackar mig själv för allt jag läst och för mitt jobb som coach. För min PowerPoint där det står många visa ord: ” det här går också över” samt ” man får de motgångar man klarar av”.

Jag laddade mig själv med ordet ”intressant” och växlade in på en ny bit i livet. Jag viste att jag behövde gråta ut och funderade på vem som kunde bära det bäst. Det blev en kollega som fick ta smällen i fikarummet. Nicklas, som jag inte känt så länge, men ändå kommit nära har erfarenheter från sin egen olycka och andra svåra frågor. Han klarade jobbet perfekt.

Nu kom nästa steg i processen. Informera alla vänner och familjen. Något som visade sig vara trixigare än man kan tro.

Jag ska inte skryta med att jag har en fruktad förmåga att underhålla relationer en mas. Jag har inte facebook och jag bjuder inte på fest. Jag är en konstig enstöring som fungerar bäst två och två. Jag är uppskattad för min förmåga att lyssna och för att jag bryr mig om. Det finns däremot ingen motsättning i att vara så och ha många vänner. Jag har bara inte så många vänner. När jag är ute på lokal så står jag och dansar mest hela tiden. Visst det blir mycket hej på dig och tjenare hallå men att sitta och prata om livet ute under en filt är inte min grej. Jag vill ha den kick man får av god musik och het dans på golvet när jag är ute.

Min släkt är delad över landet. Småland och Stockholm. Av ett flax valde jag att åka upp till mina syskon i sommar och ihop med en av dem återvända till barndomen under en dag. Vi besökte stränder. Besökte radhuslängan. Vi köpte en bra skiva och körde i full fart mot innerstan och kunde konstatera att Åkersberga nog kunde få slumra lite till i våra minnen. Det blir inte som när man var liten och pumpade längs vägarna med racercykeln. Som när jag bar Erik på ryggen några kilometer bara för det var kul. När jag sprang till och från skolan i Röllingby. Jag måste varit ett lite märkligt frö och alltjämt idag kanske jag inte riktigt kuggar in i alla sammanhang. Fast jag vet att jag är god och det spelar ingen roll om jag inte är så som många. Jag är jag och jag vill ha det på mitt sätt.

När man informerar personer om svåra saker ska man nog tänka lite på deras personlighet och mognad. Jag har barn så jag var tvungen att informera barnens mamma om läget. Jag kan väll utan underdrift säga att kommunikationen mellan henne och mig kunde vara bättre. Under lång tid var misstron stor och jag längtade bara efter att få stora barn så jag kunde klippa kontakten med henne helt. Nu blev det exakt tvärt emot och jag kunde bara skratta åt ödet och återigen tänka ” man får de motgångar man klarar av”

Barnens mor blev naturligtvis bestört och grät. Det var nu som jag la märke till att för att vara sjuk måste man vara stark. Jag tänkte, om hon som jag inte står på god fot med alls reagerade på detta vis hur skulle mina föräldrar reagera då?

Plötsligt dök det upp en ny verklighet där jag skulle få en hel hög personer runt mig som kommer reagera på olika sätt. Jag måste också bevaka mig själv. Jag måste styra mina tankar och banor så jag inte faller i redan grävda hjulspår. Visst jag skulle kunna styra in i ett sådant spår. Lägga mig ner och säga – jag är ju för helvete sjuk, jag har cancer, fattar ni inte att jag är jordens medelpunkt och att ni måste springa till min hjälp och gråta med mig var gång ni möter mig. Kort och gott, jag har inte informerat alla om att jag är sjuk. Lite normalt liv vill jag ha och det här går ju över. ” det här kommer också gå över”.

Hm, jag skriver det här på min blogg. Snart vet många om det. Nåja, skit samma.

Nu får det gå lite tid innan jag skriver igen. Jag är på strålbehandling i Linköping och får cellgifter. Första gången med cellgifter förra tisdagen. Jag mådde lite illa. Har haft ett litet illamående i bakgrunden hela tiden men så fort jag styr tanken på annat så försvinner det. Idag är det borta helt. Min kropp har förmodligen tvättat bort gifterna och är i hyfs balans. Strålningen har ännu inte förstört mina spottkörtlar och min smak har inte försvunnit helt. Jag är fortfarande intakt till 95% skulle jag säga. Bra. Tack. Hurra!