Jobbcoachen reflekterar över ….
Ja, jag har studerat min egen blogg. Det var länge sedan jag skrev något. Det betyder bara att jag har haft mycket att göra och att tiden för reflektion inte funnits. Det finns egentligen inte nu heller men det behöver prioriteras för annars kan man påbörja saker och sedan bara springa på i samma hjulspår i evig tid.
Jag har märkt några saker med de jag hjälper i olika områden. Vanan och rädslan för nytt. Där vanan hindrar människor att ta sig vidare i livet.
Axel, kan vi säga att han heter, är 37 år och behöver hitta ett nytt arbete. Var gång han blivit utan arbete så har han gått till arbetsförmedlingen och skrivit in sig, gjort allt som man ska göra. Han har sökt arbete via Arbetsförmedlingens hemsida och det har funkat fint tidigare. Nu verkar det finnas färre och färre möjligheter via denna kanal och han ser med frustration hur antalet lediga arbeten i hans län rasar. I våras var det 450 lediga arbeten och idag bara 200!
Samtidigt märker Axel att människor runt honom får arbete men det händer inte för honom. Han prövar nya saker och skriver nya CV och nya personliga brev men ändå händer det inget. Axel förstår inget och börjar mer och mer tro att hans kompetens inte duger längre. Axel börjar bli desperat. En handling han gör är att han vidgar sitt sökområde. Det är ju det som alla säger åt honom. Arbetsförmedlingen gör det och andra gör det också. Axel börjar söka arbete långt från hemmet där han inte känner någon. Resultatet är inte vad han önskat. Ingen är intresserad av honom i Kalix.
Då tar Axel till ett annat vapen, han söker arbeten som han är överkvalificerad för och det går precis lika dåligt som att söka jobb på distans. Inget resultat där heller. Axel blir modfälld och struntar nu att söka arbete. Han tittar inte på Internet alls på flera veckor och han börjar tro på det han säger till andra. Att det inte finns arbete just nu. Att det är jättesvårt att hitta arbete och att ingen vill ha honom. Alla andra får jobb men inte jag, om jag bara viste vad det var för fel på mig så kunde jag utbilda mig!
Axel går till Arbetsförmedlingen och ber om att få någon kompetensutbildning för att det verkar vara det som fattas. Han hittar inga arbeten och det är nog kompetensen det är fel på. Arbetsförmedlingen tillmötesgår Axels behov efter att ha gjort en egen undersökning av hur många arbeten han sökt och var han har sökt jobben. Axel har rätt, det finns inga arbeten. Axel behöver plugga!
Studier är nämligen den bästa medicinen för arbetslöshet. Arbetsförmedlingen kan också skriva ”studerande” i sina anteckningar om Axel och han är nöjd för han är ju inte arbetslös längre utan student!
Mitt över gatan där Axel bor finns en firma som har problem. De behöver personal men vet inte hur de ska lösa det. Axel skulle passa bra där.
Arbetslöshet är inte ett kompetensproblem för större delen av Sveriges befolkning. Det är ett kommunikationsproblem. Ett informationsproblem. Det är den arbetssökande som äger problemet och som måste försöka överbrygga det.
Känner du igen dig i Axel så får du hemskt gärna höra av dig till mig så ska vi ihop se till så du förändrar ditt sätt att söka arbete och då öka dina möjligheter att nå ditt mål.
