Joacim Petersson

Nu är klockan lite i ett  och bussen till Kalmar går snart. Tre timmar. Förra gången mådde jag illa hela vägen. Hela förra helgen var fruktansvärt jobbig på grund av illamående.  Medicin kallad pimperan eller något funkade inte alls. Jag var helt förbi. Helgen med ungar var inte kul. Varken för dem eller mig. Det blev en halvmesyr. Och illamående gör ingen hungrig så jag har tappat vikt. Direkt uppe i Linköping bad jag om hjälp och tänk en liten gul tablett kan göra och vad pigg man blir av kortison.  Klarsynt också. Jag bet ifrån på olika sätt och visade var skåpet ska stå. Kanske jag klampade på någon men det tål de och ibland är det nyttigt att få se saker från ett annat håll. Den här resan tar tre timmar.  Ingenting jämfört med de flyktingar jag känner.  Det har fått resa dagar. Mist barn föräldrar och hoppet flera gånger. På bussen finns de med värre grejer i kroppen än mig. Jag har tur. Läkare och smärtsköterska säger att jag fixar detta bra. Tandläkaren tycker jag fixat det bra. Och den förväntade rullstolen och håravfallet är inte här ännu.  Sånär som att skägget växer sakta och faller av där jag strålas.  Landskapet utanför är underbart.  

 

Eftersom jag återigen lyckats förstöra en relation så har jag ingen kvinna att komma hem till. Nåja, jag får gå på krogen och se om någon kompis hänger där. Imorgon kommer barnen och denna helg mår jag inte illa. Inställning till livet är det enda som bär oss frammåt när vi ställs inför sjukdom eller kris. Ödmjukt tackar jag för att det inte blev värre.  Att ingen i min familj sitter i flyktingläger mellan Libanon  och Syrien. Att min far inte dött i väntan på att han skulle kunna återförenas med sin son läkaren som jobbar hårt här för att rädda våra liv men som i panik hör sin egen far gå under utan mediciner i ett land i krig.

 

Med vilken rätt har jag att gnälla. Tre timmar i varm buss.  Serverad en god macka och te. En kudde om jag blir trött och en smartphone i handen som gör att jag kan kontakta hela världen.