Joacim Petersson

Jag har gått ner i vikt.  Det gör personalen på Linköpings sjukhus oroliga.  Det finns vissa kurvor man ska följa. Jag är inte orolig. I vintras vägde jag 89 kg. Otränad och fet.  Sedan började jag träna och lägga om kosten. När sommaren kom vägde jag 84 kg. Då slutade jag träna. Sommar och träning har alltid funkat illa för mig.  Fast sommar betyder mycket aktivitet och bad, en massa simmande och blåbärsjakt. Även dans likt maraton flera kvällar i veckan hör till.  När sommaren var över vägde jag 79 kg. Samma vikt som jag skrevs in på när jag gjorde lumpen.  2 månader senare var jag uppe i 83kg igen med hjälp av träning och simningen i hall.  Inför behandlingen fick jag rekommenderat att äta upp mig. Oj, vad jag åt.  87kg stod vågen på när jag landade i Linköping.  Idag 79kg igen. Ingen träning. Ingen matlust under 2veckor på grund av fel medicin som skulle motverka det konstanta illamåendet.  Samt lite psykologiska påfrestningar från olika håll.

 

 

- Jag tycker du behöver sond,  säger dietisten.  Jag har inte träffat någon som klarat detta utan sond.  

- Jaha, och hur ska det gå till?  

- Ja, du kan få maten på natten är du sover.  8 timmar under natten eller andra lösningar.

 - Aha, hur många extra kalorier behöver jag om dagen?  

- Ca 700. 

- Ok,  hur många är det i de näringsdrycker jag vet om sedan förut?

- 400 kalorier.  

- Så om jag kör i mig 2 till sådana var dag är jag hemma menar du det?

- Ja.

 

 

Då struntade jag i slagen.  Ha!  

Vill kroppen ha 1000 kalorier till var dag så fixar jag det.  Just nu består min dag åt att kirra energiförbrukningen så jag slipper slang ner i magen.  Och det går.  Jag är en mästare på att plocka fram energi som är ren.  Det blir ägg, avokado,  nyponsoppa,  ostkaka och nötter.  Dubbelportion mat till lunch och dubbelt till kvällen.  Igår hade jag så mycket mat i magen att jag fick sitta och sova.  Annars skulle maten runnit ut igen.

Idag mina vänner väger jag 82.3 kg. Alla kan slappna av.

 

 

Omtanke det är fint.  För mig har det funnits så mycket omtanke.  Föräldrars och släktens omtanke. Barnen naturligtvis även om det kanske  är lite svårt att visa det just till mig, jag är tydligen lite speciell. Undar vem som tutat i det i dem. Vänner. Jag har fått besök ett par gånger och det var så skönt.  

 

Linköping är en stor stad men det finns inga normala kontaktytor för en sjuk.  Att sitta på Harrys och småprata är ju egentligen inte min grej.  Att sedan säga att man är i stan pga sjukdom lättar inte upp partyt kan jag säga.  Jag håller käften och kollar på parningsleken på håll. Ni vet.  Hur kvinnorna putsar och fixar och killar gör sina ritualer.  Kroppsspråk är alltid roligt.  Få kan dölja vad de vill och ibland visar kroppen det personer egentligen vill utan att de vet om det själva.

 

 

Omtanke var det. Varför visar vi människor omtanke?  Ja, vi är ju sociala djur.  Evolutionen har tagit fram förmågor som säkerställer våra DNA.  Att ta hand om barnen till de är mogna kan säkert höra dit.  Kvinnor har nog utvecklats strået längre än vi killar på den fronten skulle jag tro.  Fast vi  killar har förmågan naturligtvis.  

 

Det finns litteratur som beskriver att omtanke är rent egoistiskt.  Att det är en vinna vinna situation.  Om många visar omtanke så vinner alla på det.  Om jag visar omtanke så kan resultatet bli att jag får hjälp sedan när jag behöver det.  Detta tycker jag är ärligt och rakt.  Problemet uppstår,  om jag nu kan kalla det problem. Kanske ordet "frågan" är bättre som  start för nästa tankeslinga. Det uppstår en fråga, när en person inte vill ha hjälp av en annan person.  Vad händer då?

 

Att kunna få hjälpa till och visa omtanke ligger rotat långt in i var människa.  Att försöka hjälpa och att bli avvisad kan bli hårt. Jag vet, i mitt arbete händer det dagligen. Jag vet vad som behövs men individen framför mig gör inget åt sin situation. Först kände jag mig frustrerad och misslyckad, nu känner jag inget.  Det kanske är ännu hårdare om man under flera år, flera gånger utomordentlig visat omtanke framgångsrikt.  Plötsligt säger någon Nehe,  du kan dra åt helvete med din omtanke för jag gillar dig inte iallafall beroende på ditt och datt. Kollision.

 

Den omtänksamma möts av kalla handen.  Självbilden som han har av sig själv får en rejäl törn.  Men, men jag som är så bra på att vara omtänksam varför funkar det inte nu? Vem är jag nu? Är jag inte omtänksam längre vem är jag då? En stor del av min identitet har byggds på att jag är snäll och omtänksam.  Vad händer?  Hur kan hon göra såhär mot mig? Det här känns väldigt kränkande! Här kommer jag och vill hjälpa till men hon tar inte emot! Hur ska jag förklara detta för mina vänner?  De tycker ju jag är omtänksam men nu kan jag ju inte visa prov på det längre.  Vad ska vi prata om nu?  Om jag inte kan visa mig ädel och snäll vad händer med min plats i gruppen? 

 

Jag själv försöker vara så lite hjälpsam som möjligt.  Så långt det går får folk fixa sitt.  Ber de om hjälp är det en helt annan sak.  Då hjälper jag så mycket jag kan.  Att vara långsiktigt hjälpsam går före snabba Quick fix.  Nä, innan du som byggt upp din identitet kring begreppet "omtanke" tippar över och begår övergrepp i jakten på att vara den snällaste, funderar på om den du vill hjälpa vill ha hjälp.  Ha hjälp av just dig? Ställ den enklaste av alla frågor: Behöver du hjälp?