Joacim Petersson

Jag antar att ytan för strålbehandlingen har minskats nu.  Läkaren sa att först skulle strålningen omfatta en större yta för att ta död på eventuella smitare kan man säga.  Alltså förhindra spridningen.  Nu tror jag det är gjort. Känner mig bättre.  

 

Kortison gör märkliga saker med mig. Jag har börjat visa vad jag tycker om saker.  Pratglad kan man säga.  Inte hysterisk men nära på. Under några klara och insiktsfulla dagar har jag därför talat om för personer som gör fel att de gör fel och krävt ändringar.  Jag vill bara ha bevis för att de fattat vad de gjort och försäkran att de inte ska göra om det igen. Inget svar. Ingen självinsikt tydligen.  Är jag den ende i världen som kan erkänna att jag gör fel ibland?  Nåja,  jag får ta tag i det när jag är hemma igen.  Helt hemma.  

 

Nu är det tre vistelser kvar i Linköping.  Tre perioder.  Cellgifter och strålning. Linköping är en stor stad större och trevligare än lilla Kalmar.  Tur i oturen att jag fick lära känna denna stad. Kalmar är en ankdamm på utkanten av landet.  Tidigare stor och i centrum av ett rike. Idag mer marginellt med diskussion om vem som ska flyga flygen till Barcelona. Skärp er och låt utvecklingen fortsätta!

 

Inte vet jag om någon läser min blogg.  Någon gör det säkert, eller jag vet att någon gör det.  Det blir en eller två kommentarer årligen.  Jag skriver inget personligt i vanliga fall men nu har jag valt att göra det. Min tanke var att jag kunde hjälpa någon som blivit sjuk som jag.  Vet inte om det hjälper någon. Kanske bara mig själv. 

 

Därför ska jag skriva något personligt igen.  Jag har ju tagit upp grejen med inställningen till saker som vi måste genomlida. Tro mig att det funkar när jag säger att positivt tänkande verkligen hjälper.  Jag har ju intellektuellt fattat att det är viktigt, men först nu kan jag koppla tankar till min kropp.  Till mitt beteende.  

 

I helgen var jag ute på lokal.  Jupp,  jag var ute som en normal bland normala.  Dansade och pratade med några vänner.  En av dem vet inte att jag är sjuk. Sorglös, kan man säga om honom. De andra vet om och det syntes lite oro och visst avstånd. Spelar ingen roll.  Jag förstår dem. Det är svårt att veta vad man säger till någon. Sen vet jag faktiskt inte hur nära vänner vi är egentligen. När allt kommer omkring så har jag brädat en av dem och struntat i en annans inviter. Nåja, tiden läker såren.