Joacim Petersson

Jaha, nu har jag avslutat med läkaren här uppe. Han var ganska nöjd. Jag är också nöjd. Finns inte så mycket att säga om besöket. Det blir återbesök i Kalmar om en månad och först då vet jag hur resultatet är. Spontant känns det väldigt bra. Jag är pigg och knölen på sidan av halsen är i stort borta.

 

Idag var sista behandlingen med cellgifter. Näst sista strålbehandlingen. Personalen som tagit hand om mig ville kramas. De gör ett fantastiskt jobb. Viktigast är förmågan att kunna utstråla värme. Det är det jag ska bära med mig från detta. Att göra saker rätt är bra men att göra dem på rätt sätt är viktigare.

 

Ikväll blir det nog bio och efter det möjligen Harrys en stund. Tåget går inte hem så tidigt och jag hinner sova ut imorgon.

 

Det som i början var skrämmande har blivit vardag. Det är det jag kan säga till andra som kommer få vara med om liknande saker. Ibörjan är det inte så kul, men vi människor vänjer oss fort. Det gäller att hänga med rörelsen och inte kämpa emot. Behålla glädjen och se ljust på det hela.

 

Jag kan räkna hem många vinster med detta som hänt. Första vinsten har varit att jag fått koll på några riktiga vänner. Det har klivit fram olika personer runt mig som jag inte kommer glömma. Samtal på telefon. Besök här i Linköping. Bio besök hemma. Fika på stan. Spontana sms. Dessa signaler har burit mig lättare genom allt och jag är otroligt glad och tacksam.

 

Under tiden har min familj stöttat mig på olika sätt. Barnen har varit modiga inför mig och vi har haft det väldigt roligt trotts detta. Sällan har vi ätit så mycket kinamat och annat gott. Inte heller har de varit vana med att kunna gå i affären och peka ut den mat de vill ha.

 

Nu är det över. Carolina, som under några gånger satt fast slagen i min arm, frågade om jag funderade på något.

Jag var bara orolig för en sak. Jag har ju klarat detta så bra. Innebär det att behandlingen inte hjälper?

Hon såg på mig och log.

-Du klarade behandlingen för du var stark från början. Din kondition och din inställning har fått dig hit. Du behöver inte oroa dig.

 

Då gör jag inte det heller!

 

Och inte du som läser heller..sluta oroa dig över saker du inte kan göra något åt.

 

Så va bloggen om behandlingen slut. Nästa gång jag skriver blir det om någon bok. Fast upplevelsen av detta kommer alltid att färga mitt sätt att se på livet och hur jag möter människor. Bara till det bättre.

 

Är det någon som vill följa med och springa/vandra på öland i maj så skicka mig e-post.

Det kommer vara familjer med små barn som går. Vuxna som springer och vi kommer ha roligt!

 

Over and out!