Joacim Petersson

Ja,

 

Nu har det raskat av en hel del kan jag säga. Idag har jag 3 dagar kvar med strålning. På de ynka dagar jag var hemma i jul han jag faktiskt få tillbaka smaken till 10% skulle jag tro. Råkosten jag käkade den 27:e smakade faktiskt. Nu är den som bortblåst igen, både råkosten och smaken. Fast det känns bra att det bara tar ett par veckor innan smaken kommer åter. Kanske jag kan njuta av sushi igen om en månad!

 

Några nya ingivelser från själens djup har inte dykt upp så jag har inget nytt att skriva.

 

Igår ringde det en snubbe från Göteborg och ville fråga mig vad man ska tänka på när man ska köpa bil. Han hade läst min sida på nätet. www.bilbilagan.se .

 

Bilbilagan var ett projekt som jag körde en tid. Jag tycker det är kul att ha den sidan uppe. Ibland får jag någon förfrågan eller en eller två kommentarer. Det finns några riktigt bra bilder på bilar och folk faktiskt. Kolla där om ni vill ha lite sommarbilder.

 

Är det någon som är nyfiken att hjälpa till med att bearbeta marknaden och skaka liv i sidan så hör av er!

Jag såg att ett av biltesterna haft 30000 besök!

 

Nåja, over and out!

 

Jag fick boken av en väldigt snäll vän. Av en formidabel medmänniska faktiskt. Två böcker blev det, men den andra är skönlitteratur och jag skriver inte om sådant i min blogg. Inte just nu iallafall.

 

Löpning är inte min stora grej, handen på hjärtat. Jag har lite svårt att fatta de som med glädje säger att de ska springa 2 mil och att det ska bli så härligt. Jag gillar att springa fort. Därför blir det intervall mellan lyktorna här ute i spåret. Fast nu, efter boken, har jag fått upp lusten. Kanske ska jag låta min viktnedgång lägga grunden till mer löp. Att springa runt och släpa på 85 kg muskler gör det inte lättare att segla över marken kan jag säga och hur graciöst är det att inte kunna röra sig på dansgolvet utan att min egen kropp står i vägen.

 

Texten är bra och medryckande. Jag förstår att den blivit en liten bibel för det springande folket. En källa till inspiration. Jag kan inte lyfta upp den som en ledarskapsbok på något sätt. Det är den inte. Inte heller ett inlägg i coaching. Det jag kan se är att den kan ge inspiration och kraft till de som behöver lite extra eld för att släppa blybyxorna och med eller utan skor ta sig de första kliven ut i en starkare och friskare tillvaro. Den löpnade människans.

 

Boken är inget annat än en lång inspiration till att se löpning som det ursprungliga sättet att leva. Får mig att fantisera om att jag ska springa till arbetet var morgon. Tänk så frisk jag skulle bli. Kanske ska jag springa till Mönsterås någon helg?

 

Nåja, drömma går ju. Jag har iallafall bestämt att jag ska gå och springa från norra Öland till södra nu innan sommaren 2013. Jag har fått napp från en annan god vän och ytterligare en person känner sig sugen. Det blir på var och ens villkor. Jag hoppas kunna få ihop ett glatt prestigelöst gäng som gillar strapatser. Den som vill kan maila mig och be att få vara med. Det går att springa och gå hur man vill. Bara vara med 200 m eller längs hela vägen.

 

När vi ändå gör grejen så tänkte jag att lite uppmärksamhet för Barncancerfonden vore på sin plats. Även det goda arbete som andra folkrörelser ger borde få utrymme. Varför inte musik och kultur.

Nåja, 8 tabletter kortison i morse kanske sätter mig i en riktig rävsax nu. Det går inte att säga saker och inte hålla dem. JAG ska iallafall ta mig från Kroken (Byxelkrok) i norr till det platta gröna söder ( typ Degerhamn) under en fredag, lördag, söndag i slutet av maj 2013. Är du sugen att följa med så gör det! Håller inte benen eller kroppen så finns det turligt nog buss..ahum.

Jaha, igår var jag på bio i Linköping. Jag ville se den nya filmen Bekas "Föräldrarlös" eller nått. Glad i hågen köpte jag en biljet och fick reda på att det blir bara jag i hela salongen. Hupp!

 

Jag fick sitta var jag ville och kunde bete mig hur jag ville. Skumt att vara i en bio helt själv. Antingen var det inte så intressant för Linköpingsborna med föräldrarlösa ungar i Kurdistan.

 

Jag tycker filmen är bra. Kanske lite väl mycket hugg och slag på de unga bröder som försöker hitta till Amerika. Vet inte om det är humor att slå små barn. Annar förmedlar filmen hopplösheten som finns i världen.

 

Jag känner till flyktingar och jag vet om de ensamkommade barnens situation. Jag tycker fler bör se filmen och kanske vakna upp lite och ta emot de unga som kommer hit på ett annat sätt. Stora vedermödor och sorger ligger bakom den långa resa de gör för att komma till oss här i Sverige.

 

Typiskt nog blev jag inte själv. Just då filmen ska börja dyker det upp två pojkar i 14-15 år åldern. De är säkert från Kurdistan, Irak. De pratar vänligt med mig och skojar och de vill bjuda mig på poppcorn. Här sitter jag på bio och kollar på två unga pojkar som försöker ta sig från elende och bredvid mig har jag två som tydligen lyckats. Onekligen en annan vinkel på filmen.

 

Sedan travade jag hem en stund för att sedan gå tillbaka till stan och besöka Harrys i Linköping. Snälla söta, kan ingen dansa i Linköping? Det var beklagligt. Nä, det var ett riktigt nedköp. Nu framstår Kalmar genast som ett bättre alternativ. Uhum, kvinnorna i Kalmar är snyggare också. Fast det är glada miner här uppe. Mer öppet. Det Kalmaritiska stenansiktet lyser med sin osäkra frånvaro.

 

En vecka till har passerat. Kan inte säga att den varit jobbig. Nu är det bara slutspurt kvar och sedan hoppas jag livet kan spinna på som vanligt igen. Barn varannan vecka, träning, uteliv och i vår så åker baljan ( båten) i igen och jag styr mot norr (Lägger den i Mönsterås, som en liten sommarstuga). Jag börjar sätta mål och när hösten kommer 2013 hoppas jag att det ska vara slut med besvär och oro kring min hälsa.

 

Over and out!

 

 

Jag har gått ner i vikt.  Det gör personalen på Linköpings sjukhus oroliga.  Det finns vissa kurvor man ska följa. Jag är inte orolig. I vintras vägde jag 89 kg. Otränad och fet.  Sedan började jag träna och lägga om kosten. När sommaren kom vägde jag 84 kg. Då slutade jag träna. Sommar och träning har alltid funkat illa för mig.  Fast sommar betyder mycket aktivitet och bad, en massa simmande och blåbärsjakt. Även dans likt maraton flera kvällar i veckan hör till.  När sommaren var över vägde jag 79 kg. Samma vikt som jag skrevs in på när jag gjorde lumpen.  2 månader senare var jag uppe i 83kg igen med hjälp av träning och simningen i hall.  Inför behandlingen fick jag rekommenderat att äta upp mig. Oj, vad jag åt.  87kg stod vågen på när jag landade i Linköping.  Idag 79kg igen. Ingen träning. Ingen matlust under 2veckor på grund av fel medicin som skulle motverka det konstanta illamåendet.  Samt lite psykologiska påfrestningar från olika håll.

 

 

- Jag tycker du behöver sond,  säger dietisten.  Jag har inte träffat någon som klarat detta utan sond.  

- Jaha, och hur ska det gå till?  

- Ja, du kan få maten på natten är du sover.  8 timmar under natten eller andra lösningar.

 - Aha, hur många extra kalorier behöver jag om dagen?  

- Ca 700. 

- Ok,  hur många är det i de näringsdrycker jag vet om sedan förut?

- 400 kalorier.  

- Så om jag kör i mig 2 till sådana var dag är jag hemma menar du det?

- Ja.

 

 

Då struntade jag i slagen.  Ha!  

Vill kroppen ha 1000 kalorier till var dag så fixar jag det.  Just nu består min dag åt att kirra energiförbrukningen så jag slipper slang ner i magen.  Och det går.  Jag är en mästare på att plocka fram energi som är ren.  Det blir ägg, avokado,  nyponsoppa,  ostkaka och nötter.  Dubbelportion mat till lunch och dubbelt till kvällen.  Igår hade jag så mycket mat i magen att jag fick sitta och sova.  Annars skulle maten runnit ut igen.

Idag mina vänner väger jag 82.3 kg. Alla kan slappna av.

 

 

Omtanke det är fint.  För mig har det funnits så mycket omtanke.  Föräldrars och släktens omtanke. Barnen naturligtvis även om det kanske  är lite svårt att visa det just till mig, jag är tydligen lite speciell. Undar vem som tutat i det i dem. Vänner. Jag har fått besök ett par gånger och det var så skönt.  

 

Linköping är en stor stad men det finns inga normala kontaktytor för en sjuk.  Att sitta på Harrys och småprata är ju egentligen inte min grej.  Att sedan säga att man är i stan pga sjukdom lättar inte upp partyt kan jag säga.  Jag håller käften och kollar på parningsleken på håll. Ni vet.  Hur kvinnorna putsar och fixar och killar gör sina ritualer.  Kroppsspråk är alltid roligt.  Få kan dölja vad de vill och ibland visar kroppen det personer egentligen vill utan att de vet om det själva.

 

 

Omtanke var det. Varför visar vi människor omtanke?  Ja, vi är ju sociala djur.  Evolutionen har tagit fram förmågor som säkerställer våra DNA.  Att ta hand om barnen till de är mogna kan säkert höra dit.  Kvinnor har nog utvecklats strået längre än vi killar på den fronten skulle jag tro.  Fast vi  killar har förmågan naturligtvis.  

 

Det finns litteratur som beskriver att omtanke är rent egoistiskt.  Att det är en vinna vinna situation.  Om många visar omtanke så vinner alla på det.  Om jag visar omtanke så kan resultatet bli att jag får hjälp sedan när jag behöver det.  Detta tycker jag är ärligt och rakt.  Problemet uppstår,  om jag nu kan kalla det problem. Kanske ordet "frågan" är bättre som  start för nästa tankeslinga. Det uppstår en fråga, när en person inte vill ha hjälp av en annan person.  Vad händer då?

 

Att kunna få hjälpa till och visa omtanke ligger rotat långt in i var människa.  Att försöka hjälpa och att bli avvisad kan bli hårt. Jag vet, i mitt arbete händer det dagligen. Jag vet vad som behövs men individen framför mig gör inget åt sin situation. Först kände jag mig frustrerad och misslyckad, nu känner jag inget.  Det kanske är ännu hårdare om man under flera år, flera gånger utomordentlig visat omtanke framgångsrikt.  Plötsligt säger någon Nehe,  du kan dra åt helvete med din omtanke för jag gillar dig inte iallafall beroende på ditt och datt. Kollision.

 

Den omtänksamma möts av kalla handen.  Självbilden som han har av sig själv får en rejäl törn.  Men, men jag som är så bra på att vara omtänksam varför funkar det inte nu? Vem är jag nu? Är jag inte omtänksam längre vem är jag då? En stor del av min identitet har byggds på att jag är snäll och omtänksam.  Vad händer?  Hur kan hon göra såhär mot mig? Det här känns väldigt kränkande! Här kommer jag och vill hjälpa till men hon tar inte emot! Hur ska jag förklara detta för mina vänner?  De tycker ju jag är omtänksam men nu kan jag ju inte visa prov på det längre.  Vad ska vi prata om nu?  Om jag inte kan visa mig ädel och snäll vad händer med min plats i gruppen? 

 

Jag själv försöker vara så lite hjälpsam som möjligt.  Så långt det går får folk fixa sitt.  Ber de om hjälp är det en helt annan sak.  Då hjälper jag så mycket jag kan.  Att vara långsiktigt hjälpsam går före snabba Quick fix.  Nä, innan du som byggt upp din identitet kring begreppet "omtanke" tippar över och begår övergrepp i jakten på att vara den snällaste, funderar på om den du vill hjälpa vill ha hjälp.  Ha hjälp av just dig? Ställ den enklaste av alla frågor: Behöver du hjälp?

Jag antar att ytan för strålbehandlingen har minskats nu.  Läkaren sa att först skulle strålningen omfatta en större yta för att ta död på eventuella smitare kan man säga.  Alltså förhindra spridningen.  Nu tror jag det är gjort. Känner mig bättre.  

 

Kortison gör märkliga saker med mig. Jag har börjat visa vad jag tycker om saker.  Pratglad kan man säga.  Inte hysterisk men nära på. Under några klara och insiktsfulla dagar har jag därför talat om för personer som gör fel att de gör fel och krävt ändringar.  Jag vill bara ha bevis för att de fattat vad de gjort och försäkran att de inte ska göra om det igen. Inget svar. Ingen självinsikt tydligen.  Är jag den ende i världen som kan erkänna att jag gör fel ibland?  Nåja,  jag får ta tag i det när jag är hemma igen.  Helt hemma.  

 

Nu är det tre vistelser kvar i Linköping.  Tre perioder.  Cellgifter och strålning. Linköping är en stor stad större och trevligare än lilla Kalmar.  Tur i oturen att jag fick lära känna denna stad. Kalmar är en ankdamm på utkanten av landet.  Tidigare stor och i centrum av ett rike. Idag mer marginellt med diskussion om vem som ska flyga flygen till Barcelona. Skärp er och låt utvecklingen fortsätta!

 

Inte vet jag om någon läser min blogg.  Någon gör det säkert, eller jag vet att någon gör det.  Det blir en eller två kommentarer årligen.  Jag skriver inget personligt i vanliga fall men nu har jag valt att göra det. Min tanke var att jag kunde hjälpa någon som blivit sjuk som jag.  Vet inte om det hjälper någon. Kanske bara mig själv. 

 

Därför ska jag skriva något personligt igen.  Jag har ju tagit upp grejen med inställningen till saker som vi måste genomlida. Tro mig att det funkar när jag säger att positivt tänkande verkligen hjälper.  Jag har ju intellektuellt fattat att det är viktigt, men först nu kan jag koppla tankar till min kropp.  Till mitt beteende.  

 

I helgen var jag ute på lokal.  Jupp,  jag var ute som en normal bland normala.  Dansade och pratade med några vänner.  En av dem vet inte att jag är sjuk. Sorglös, kan man säga om honom. De andra vet om och det syntes lite oro och visst avstånd. Spelar ingen roll.  Jag förstår dem. Det är svårt att veta vad man säger till någon. Sen vet jag faktiskt inte hur nära vänner vi är egentligen. När allt kommer omkring så har jag brädat en av dem och struntat i en annans inviter. Nåja, tiden läker såren.

Nu är klockan lite i ett  och bussen till Kalmar går snart. Tre timmar. Förra gången mådde jag illa hela vägen. Hela förra helgen var fruktansvärt jobbig på grund av illamående.  Medicin kallad pimperan eller något funkade inte alls. Jag var helt förbi. Helgen med ungar var inte kul. Varken för dem eller mig. Det blev en halvmesyr. Och illamående gör ingen hungrig så jag har tappat vikt. Direkt uppe i Linköping bad jag om hjälp och tänk en liten gul tablett kan göra och vad pigg man blir av kortison.  Klarsynt också. Jag bet ifrån på olika sätt och visade var skåpet ska stå. Kanske jag klampade på någon men det tål de och ibland är det nyttigt att få se saker från ett annat håll. Den här resan tar tre timmar.  Ingenting jämfört med de flyktingar jag känner.  Det har fått resa dagar. Mist barn föräldrar och hoppet flera gånger. På bussen finns de med värre grejer i kroppen än mig. Jag har tur. Läkare och smärtsköterska säger att jag fixar detta bra. Tandläkaren tycker jag fixat det bra. Och den förväntade rullstolen och håravfallet är inte här ännu.  Sånär som att skägget växer sakta och faller av där jag strålas.  Landskapet utanför är underbart.  

 

Eftersom jag återigen lyckats förstöra en relation så har jag ingen kvinna att komma hem till. Nåja, jag får gå på krogen och se om någon kompis hänger där. Imorgon kommer barnen och denna helg mår jag inte illa. Inställning till livet är det enda som bär oss frammåt när vi ställs inför sjukdom eller kris. Ödmjukt tackar jag för att det inte blev värre.  Att ingen i min familj sitter i flyktingläger mellan Libanon  och Syrien. Att min far inte dött i väntan på att han skulle kunna återförenas med sin son läkaren som jobbar hårt här för att rädda våra liv men som i panik hör sin egen far gå under utan mediciner i ett land i krig.

 

Med vilken rätt har jag att gnälla. Tre timmar i varm buss.  Serverad en god macka och te. En kudde om jag blir trött och en smartphone i handen som gör att jag kan kontakta hela världen.