Jag har läst Vilja välja verklighet av Lars Wiberg

På jobbet har vi rensat ut en hel del böcker. Jag tog mig friheten att suga åt mig mycket litteratur om ledarskap och projektledning men också lite pedagogik.

Bland högen kunde jag sortera ut boken Vilja välja verklighet från – hör och häpna 1984! Första upplagan kom ut 1979 och då var jag 11 år gammal.

Jag tog itu med boken lite lamt och tänkte att detta är nog inte så mycket att ha. Mitt intresse tändes av underskriften ” En bok om personlig effektivitet” Jag tänkte. Vad visste man om det 1979?

Till min häpnad sitter jag med en av de första böcker som behandlar ämnet strålande. Visst lite knöligt blir det när det börjar handla om att mäta tiden och att planera den i slutet av boken men början är helt otroligt bra. Det kan ha lite med mitt tålamod också det här med slutet av boken.

När jag arbetar har jag ofta metoder och modeller från personlig effektivitet med i tankarna i coaching. Jag har funnit att det exakt som Wiberg skriver egentligen inte är tid som brister utan energi. Jag har också när det gäller att söka jobb flyttat fokus från omvärlden till individen i det att jag lägger ansvaret på denne att kommunicera att de finns. Företag och organisationer letar inte arbetskraft längre de behöver inte det utan arbetskraft kommer till dem. Det är klart att specialistkompetens får företag fortfarande leta efter eller kanske köpa loss med högre löner från konkurrenter eller andra organisationer som har personal med rätt kompetens.

Tillbaka till Wibergs bok. Tidigare har jag läst ett antal böcker om personlig effektivitet. Du hittar dem i min blogg om du är nyfiken. En av ämnets större spridda böcker är Gör det nu! Av en amerikan som dök upp i Stockholm under 80-talet. Wiberg höll till i Lund under denna period. Jag undrar om det sammanföll på något sätt att utbildning och coaching i personlig effektivitet uppstod dels i Lund och dels i Stockholm vid ungefär samma tid.

Wiberg får med det viktigaste på väldigt få sidor. Får även en mer beteende och psykologisk vinkel på effektivitet som jag inte läst tidigare. Jag som arbetar med coaching var dag har med hjälp av boken ytterligare några verktyg och modeller att ta till.

Denna lilla bok kostar 160 kr eller finns på biblioteket. Den är på 170 sidor ungefär och jag rekommenderar den varmt. Läs den för fanken!

2013-01-21 @ 11:31:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vandring Byxelkrok- Färjestaden den 25 till 26 maj 2013

Planen för vandringen är att vi ska ta oss från Byxelkrok till Färjestaden. Om vi hinner ner till Färjestaden är inte viktigt. Vi har det som mål men det är inte någon stress att nå dit ner. Det betyder att det inte är något nederlag att inte hinna ner till målet utan vi tar det försiktigt och har trevligt på vägen.

 

 

DAG ETT

Kustleden från Byxelkrok ner till Äleklinta blir första etappen på vår vandring. Det är en ganska enkel stig och bitvis är det grusväg. Enligt länsstyrelsen är sträckan 30km.

Vi börjar kl 0900 i Byxelkrok och har då ätit rejäl frukost så vi klarar promenaden söder ut. Naturligtvis kan ni stanna och ta lite mellanmål på vägen men bli inte kvar för länge då vi ska samlas och äta lunch ihop lite längre ner på vägen. För den som vill läsa mer om sevärdheter längs kustleden kan jag rekommendera länsstyrelsens information på internet.

Kl 12.00 stannar vi och äter lunch. Vi stannar alltså där större delen av vandringsgänget är. Det är därför bra om vi försöker hålla oss i en klunga och inte sprider ut oss mer än någon km. Jag kommer se till så det finns färskt vatten där vi stannar och förhoppningsvis kan vi bada och sola lite innan vi beger oss vidare söder ut. Antingen har ni med mat eller så har ni ordnat så någon möter upp och kanske har med sig mat.

Vi går fram till kl 17.00 med paus för lite proviantering vid 15.00. Vid 17.00 är det vila till dagen efter. De som vill kan sova med gruppen där vi stannar eller så kan man åka hem och vila upp sig. Jag räknar med att vi bör vara i höjd med Borgholm fast en bit in på Öland mot östra sidan så vi slipper trafiken på de större vägarna.  

 

 

DAG TVÅ

Vi kommer starta 08.00. Vi går en bit och stannar för frukost kl 10.00. Jag kommer se till så det finns färskt vatten där vi stannar. Efter frukost går vi vidare söderut och denna bit går genom ett område som är grönare och med mer växtlighet. Vi kommer gå på den gamla järnvägsbanken så mycket det går och den är bitvis omgjord till asfaltsväg. Sträckan söder om Äleklinta är förmodligen mestadels på asfalt. Tänk på det när ni väljer skor.

Kl 13.00 äter vi lunch ihop där klungan befinner sig. Lika som förut att den som har med sig mat lagar till den. Det kommer finnas färskt vatten. De som har någon som kan komma med mat eller en grill får gärna ordna med det. Vi lämnar lägret kl 14.00 och går söderut. Nästa paus blir kl 16.00 Då vi äter lite och vilar. Kl 18.00 har vi förhoppningsvis nått ner till Färjestaden. Om så inte är fallet så stannar vi där vi är och äter och har trevligt någon timme. De som känner att de vill nå målet kan sedan gå vidare och de som tycker det är bra som det är kan stolta packa ihop och åka hem.

 

 

Antal deltagare under vandringen hoppas jag ska vara mellan 15 - 30 personer. Jag kommer därför sätta ett stop vid 30 anmälda. Om du bara vill gå någon kilometer med oss behöver du inte anmäla dig utan sluter upp där vi är. Jag räknar med att det kan gälla barn som vill prova på och gå en bit eller andra som inte vill genomgå fullt så stora strapatser.

 

Anmälan sänder du till [email protected]

 

 

2013-01-21 @ 10:44:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lär dig leva - Mats Lindqvist och Sussan Billmark

Jag har läst boken "Lär dig leva - Låt inte stress och oro skada ditt liv av Mats Lindqvist och Sussan Billmark. En bok som fått några bra omdömmen och som jag tror jag köpt på någon rea.
 
 
Ja, vad ska jag säga om detta. Det är ett ädelt försök att hjälpa till. En självhjälpsbok. Om du har funderingar och inte mår bra kanske den kan hjälpa dig på vägen. Jag kan faktiskt inte relatera till mycket i boken. Jag har inte haft de kännslor som beskrivs. Ångest och oro. Negativa tankar och tvångsbeteende.
 
Det som gör mig lite besviken är att boken utgår från att alla egentligen mår lite dåligt men att vi förtränger det. Det låter som den galna grupp som huserade på Öland för en tid sedan. Ingen direkt jämförelse mellan boken och gruppen på Öland, men det är ett tankemönster som är snarlikt.
 
På Öland fanns det en terapeut som lyckades få alla som kom dit att tro att de blivit utnyttjade som barn. Om de förnekade det var det bara en del i sjukdommen. Förnekelse. Hur kommer man undan det?
 
Magstarkt att jämföra boken med den avart som dök upp på Öland kanske. Fast utgår man från att alla mår dåligt egentligen så visar det upp var man själv står. Frågan är om man då ska bege sig ut och försöka hjälpa andra.
 
 
Jag vet inte vad jag ska skriva om den här boken. Jag får lite dåliga vibbar. Blir lite rädd att den faktiskt kan göra mer skada än nytta. att den kan cementera självbilden hos människor som har det svårt.
Att må dåligt är för vissa en livsuppgift, ett sätt att leva. De söker sedan bevis på allt elende de känner och upplever. I handen på en sådan människa kan denna bok förvärra saker.
 
Jag kan inte lyfta fram den som en bok du vinner på att läsa. Den går bra att hoppa över. Faktiskt kanske du mår bättre av att inte läsa den.
 
 
2013-01-12 @ 11:34:09 Permalink Nyheter Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ny kalender - viktigare att lägga tid på rätt saker

Så är det ett nytt år. Många dagar och många timmar. Många val och prioriteringar. Hur får jag ut det bästa av året?
När jag var nere på jobbet hade företaget bjudit på en minimal kalender. I min mening värdelös. Någon kollega hade gått till bokhandeln och handlat en bättre. Vill ett företag att personalen ska planera och på så sätt bli effektiv och lönsam är det ganska bra att visa hur viktig tiden är. När man arbetar med utbildning och får betalt för den tid man levererar kan styrning av tid inte vara underskattad. Ibland är det däremot så att uppföljningen är mer nogsam. Planeringen släpar men uppföljning ska finnas. Det hänger inte ihop. Det blir ett gap mellan produktion och ekonomi där ekonomiska styrmetoder egentligen är helt värdelösa.
 
Igår var det dags att inhandla en ny kalender, i pappersformat. Det finns väldigt bra möjligheter att planera via kalender i dator och synkronisera det med telefonen. Det är modernt och man kan dela ut sin kalender till andra som då kan se var man är eller vad man gör. Kanske finns det tid till ett litet möte?
 
När jag jobbar finns det inte tid till möten spontant och ingen behöver fundera på att gå in i min kalender och se om jag inte gör något, har ledig tid. Min kalender är alltid full. Jag jobbar ju. Det är jag som väljer när jag kan träffa någon om nu någon vill träffa mig. Vad är viktigast är min fråga till mig själv. Om jag inte gör det som jag planerat nu, vad leder det till längre fram? Jag har planerat att göra detta på det här sättet. Om jag frångår planen, kommer inte det påverka annat som jag också tycker är viktigt?
 
Viktiga saker för mig är:
Mig själv
Barnen
Familjen
Vänner
 
Det är med mig allt börjar. Att jag håller mig sund och mår bra. Där efter kan jag med glädje möta barnen på alla de sätt de behöver mig. Jag behöver dem också , men det är inte samma sak. Familjen, det är min stora släkt med mor och far och syskon. På samma nivå ligger mina vänner. Det är dessa bindningar som gör mig glad och är viktigt för mig. För att vara glad behöver jag träffa dessa och för att det ska ske behöver det planeras i någon form.
 
För att manifistera hur viktig min tid är har jag därför köpt en stor och överdådig kalender. Jag handlade även en finare penna med blyerts och bläck. Blyerts skriver man alltid med i kalendrar. Det är förbjudet att skriva med bläck där i.
Tanken är att genom att ha en så tydlig fokus på att att tid och min tid är viktig så ska jag prioritera hårdare. Det som skrivs in i min kalender är att likna med heligt. För mig kommer det vara ett stort övertramp om min tid inte respekteras.
I mitt arbete är det ibland så att individer inte dyker upp på avtalade möten, men jag hoppas att jag själv ska kunna kommunicera vikten av att hålla tider och göra det som är planerat om inte något helt oförutsett inträffar.
 
Jag har även planerat några roliga saker. Jag uppskattar Stockholm och där har jag en bit av familjen. Dit har jag planerat att åka. Det är inskrivet nu. Jag har länge funderat på att åka, själv eller ihop med någon, till Barcelona. Det är inskrivet och bokat nu. Kroatien låter också trevligt så därför är det också inskrivet i kalendern. Sommarens tur till Misterhult är nu inskriven samt en vecka för bara slötid hemma i lägenheten. En vecka där jag kan göra lite allt möjligt eller inget.
 
Med detta är även planeringen för semestern gjord och jag kan meddela när jag vill vara ledig. Mina privata mål är satta till i höst. Nu kan jag fylla på med mål i arbetslivet. Det känns skönt. Jag kan så snart som möjligt arbeta upp det antal uppdrag jag behöver för att bli lönsam och jag kan faktiskt vara proaktiv och välja ut de uppdrag jag vill ha. Jag kan styra mitt år.
 
För en del människor känns det här som en väldigt tråkig tillvaro. Att veta allt och ha allt planerat. Jag kan försäkra er att det finns utrymme för spontana saker under året. Däremot så kommer jag ha lättare att nå mina mål. Lättare att fokusera på vad jag vill och lättare att sköta planering av till exempel ekonomi och inköp av saker som hänger ihop med planen. Nu vet jag exempelvis att jag ska köra båt under en vecka i sommar. Jag behöver köpa ett spritkök. När jag ser ett billigt spritkök köper jag det. Jag vet att jag ska ut och vandra i vår. När jag ser en bra ryggsäck på rea köper jag den. Jag kan även låna ihop saker med framförhållning. Allt blir lättare med en plan.
 
Lycka till med er vår!
 
2013-01-11 @ 17:37:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Läkarbesök och ledig till 1 feb

Jaha, nu har jag avslutat med läkaren här uppe. Han var ganska nöjd. Jag är också nöjd. Finns inte så mycket att säga om besöket. Det blir återbesök i Kalmar om en månad och först då vet jag hur resultatet är. Spontant känns det väldigt bra. Jag är pigg och knölen på sidan av halsen är i stort borta.
 
Idag var sista behandlingen med cellgifter. Näst sista strålbehandlingen. Personalen som tagit hand om mig ville kramas. De gör ett fantastiskt jobb. Viktigast är förmågan att kunna utstråla värme. Det är det jag ska bära med mig från detta. Att göra saker rätt är bra men att göra dem på rätt sätt är viktigare.
 
Ikväll blir det nog bio och efter det möjligen Harrys en stund. Tåget går inte hem så tidigt och jag hinner sova ut imorgon.
 
Det som i början var skrämmande har blivit vardag. Det är det jag kan säga till andra som kommer få vara med om liknande saker. Ibörjan är det inte så kul, men vi människor vänjer oss fort. Det gäller att hänga med rörelsen och inte kämpa emot. Behålla glädjen och se ljust på det hela.
 
Jag kan räkna hem många vinster med detta som hänt. Första vinsten har varit att jag fått koll på några riktiga vänner. Det har klivit fram olika personer runt mig som jag inte kommer glömma. Samtal på telefon. Besök här i Linköping. Bio besök hemma. Fika på stan. Spontana sms. Dessa signaler har burit mig lättare genom allt och jag är otroligt glad och tacksam.
 
Under tiden har min familj stöttat mig på olika sätt. Barnen har varit modiga inför mig och vi har haft det väldigt roligt trotts detta. Sällan har vi ätit så mycket kinamat och annat gott. Inte heller har de varit vana med att kunna gå i affären och peka ut den mat de vill ha.
 
Nu är det över. Carolina, som under några gånger satt fast slagen i min arm, frågade om jag funderade på något.
Jag var bara orolig för en sak. Jag har ju klarat detta så bra. Innebär det att behandlingen inte hjälper?
Hon såg på mig och log.
-Du klarade behandlingen för du var stark från början. Din kondition och din inställning har fått dig hit. Du behöver inte oroa dig.
 
Då gör jag inte det heller!
 
Och inte du som läser heller..sluta oroa dig över saker du inte kan göra något åt.
 
Så va bloggen om behandlingen slut. Nästa gång jag skriver blir det om någon bok. Fast upplevelsen av detta kommer alltid att färga mitt sätt att se på livet och hur jag möter människor. Bara till det bättre.
 
Är det någon som vill följa med och springa/vandra på öland i maj så skicka mig e-post.
Det kommer vara familjer med små barn som går. Vuxna som springer och vi kommer ha roligt!
 
Over and out!
 
  
 
 
2013-01-03 @ 10:35:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vikt, vilja och gym samt - Ge mig tips för att övertyga en svår patient!?

Idag Linköping, imorgon världen!
 
Nåja, visserligen såg jag filmen Kings Speach ikväll innan jag travade ivär till gymmet, men jag känner inget behov av hela världen just nu. Jag är otroligt blödig för tillfället. Gråter man till den filmen har man inte sina vätskor under kontroll. Jodå, det gjorde jag. En förbaskat bra film. Kanske känner jag mig lite besläktad med kung Georg den 6:e? Min skolgång i lägre klasserna var inte så kul. Det är en annan historia. Och säkert inget extra ordinärt jämförelsevis med annat som händer barn där skolan inte riktigt fixar att personifiera utbildningen utan allt ska stöpas i samma form. Det som sticker ut på sidan när formen pressas, ja det klipper man bort, hur fint det än må vara.
 
Ja, det om det.
 
Idag mötte jag en orolig dietist igen. Hon ser på mig och säger:
- Mer än 10% viktnedgång, nu blir det sondmatning.
- Jag vill inte gå runt med sond bara för ynka 500kalorier till.
Resultat, nu ska jag dricka 6 st energidrycker om dagen plus äta frukost, lunch och middag, kvälls fika. 
Det är ett heltidsjobb att bara käka!
 
Dietisten passar på och frågar mig hur man övertygar så trilska patienter som jag.
- Jo, de måste vilja...blir mitt svar.
 
Tror hon är ganska glad att jag åker hem snart. Om jag är den ende som fixat detta utan sond så blir jag det. Då har hon lyckats faktiskt. För det är väll så man ska göra. Stärka och stödja patienter så de fixar det de behöver på sitt sätt?
 
Kan inte vara lätt att ha mig som patient. Jag lever som jag lär när jag pratar med folk. Det finns bara ett mål och en väg. Vågen visar 79,5. Jag har vänt uppåt igen. Jag ska skicka blommor till henne.
 
Ikväll var jag på gymmet. Tänkte först förbereda personalen på att om jag svimmar så får det rycka in. Jäkla tur att jag inte drog ner byxorna så på mig själv. Det var inget problem alls. Jag lyfte inte 100kg i bänk idag men jag lyfte 60kg Tränade ben och stora muskelgrupper. Ben är tydligen bra för testosteron och det förbättrar tillväxten av muskler. Har hört att man blir lite pilsk också. Det kan bli ett problem.
 
Några dagar kvar och sedan hemma i lugnet. Fast det tänker jag inte. Det gäller att hoppa upp i sadeln så fort det går. Rutiner och normalitet. Alla runt mig kommer må bra av det och jag kommer må extra bra.
 
Jag längtar efter att min smak ska komma till mig igen. Trodde inte det var så otroligt viktigt att kunna känna smak. Om jag fick välja på att mista foten eller smaken helt skulle jag ta foten. Så är det. Det är hemskt. Nu börjar den komma åter men nu några dagar får lökarna lite strålning igen och då försvinner all smak som en ökenvind och det blir bara sand kvar i munnen. Jag måste nog beställa hem mat till mig första gången det riktigt smakar för jag kommer gråta av lycka. Det funkar inte på kinarestaurangen.
 
Vill slå ett slag för eminenta TED på nätet. Föreläsningar om spännande saker. Nu även med svensk text för den som kanske inte ännu hanterar engelskt fikonspråk. Oftast är det på engelska.
 
Over and out!
 
 
 
 
 
2013-01-02 @ 20:22:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ytterligare en tid och www.bilbilagan.se

Ja,
 
Nu har det raskat av en hel del kan jag säga. Idag har jag 3 dagar kvar med strålning. På de ynka dagar jag var hemma i jul han jag faktiskt få tillbaka smaken till 10% skulle jag tro. Råkosten jag käkade den 27:e smakade faktiskt. Nu är den som bortblåst igen, både råkosten och smaken. Fast det känns bra att det bara tar ett par veckor innan smaken kommer åter. Kanske jag kan njuta av sushi igen om en månad!
 
Några nya ingivelser från själens djup har inte dykt upp så jag har inget nytt att skriva.
 
Igår ringde det en snubbe från Göteborg och ville fråga mig vad man ska tänka på när man ska köpa bil. Han hade läst min sida på nätet. www.bilbilagan.se .
 
Bilbilagan var ett projekt som jag körde en tid. Jag tycker det är kul att ha den sidan uppe. Ibland får jag någon förfrågan eller en eller två kommentarer. Det finns några riktigt bra bilder på bilar och folk faktiskt. Kolla där om ni vill ha lite sommarbilder.
 
Är det någon som är nyfiken att hjälpa till med att bearbeta marknaden och skaka liv i sidan så hör av er!
Jag såg att ett av biltesterna haft 30000 besök!
 
Nåja, over and out!
 
2012-12-29 @ 11:43:33 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

BORN TO RUN - Jakten på löpningens själ av Christopher Mcdougall

Jag fick boken av en väldigt snäll vän. Av en formidabel medmänniska faktiskt. Två böcker blev det, men den andra är skönlitteratur och jag skriver inte om sådant i min blogg. Inte just nu iallafall.

 

Löpning är inte min stora grej, handen på hjärtat. Jag har lite svårt att fatta de som med glädje säger att de ska springa 2 mil och att det ska bli så härligt. Jag gillar att springa fort. Därför blir det intervall mellan lyktorna här ute i spåret. Fast nu, efter boken, har jag fått upp lusten. Kanske ska jag låta min viktnedgång lägga grunden till mer löp. Att springa runt och släpa på 85 kg muskler gör det inte lättare att segla över marken kan jag säga och hur graciöst är det att inte kunna röra sig på dansgolvet utan att min egen kropp står i vägen.

 

Texten är bra och medryckande. Jag förstår att den blivit en liten bibel för det springande folket. En källa till inspiration. Jag kan inte lyfta upp den som en ledarskapsbok på något sätt. Det är den inte. Inte heller ett inlägg i coaching. Det jag kan se är att den kan ge inspiration och kraft till de som behöver lite extra eld för att släppa blybyxorna och med eller utan skor ta sig de första kliven ut i en starkare och friskare tillvaro. Den löpnade människans.

 

Boken är inget annat än en lång inspiration till att se löpning som det ursprungliga sättet att leva. Får mig att fantisera om att jag ska springa till arbetet var morgon. Tänk så frisk jag skulle bli. Kanske ska jag springa till Mönsterås någon helg?

 

Nåja, drömma går ju. Jag har iallafall bestämt att jag ska gå och springa från norra Öland till södra nu innan sommaren 2013. Jag har fått napp från en annan god vän och ytterligare en person känner sig sugen. Det blir på var och ens villkor. Jag hoppas kunna få ihop ett glatt prestigelöst gäng som gillar strapatser. Den som vill kan maila mig och be att få vara med. Det går att springa och gå hur man vill. Bara vara med 200 m eller längs hela vägen.

 

När vi ändå gör grejen så tänkte jag att lite uppmärksamhet för Barncancerfonden vore på sin plats. Även det goda arbete som andra folkrörelser ger borde få utrymme. Varför inte musik och kultur.

Nåja, 8 tabletter kortison i morse kanske sätter mig i en riktig rävsax nu. Det går inte att säga saker och inte hålla dem. JAG ska iallafall ta mig från Kroken (Byxelkrok) i norr till det platta gröna söder ( typ Degerhamn) under en fredag, lördag, söndag i slutet av maj 2013. Är du sugen att följa med så gör det! Håller inte benen eller kroppen så finns det turligt nog buss..ahum.

2012-12-22 @ 11:46:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

BEKAS - bio med två

Jaha, igår var jag på bio i Linköping. Jag ville se den nya filmen Bekas "Föräldrarlös" eller nått. Glad i hågen köpte jag en biljet och fick reda på att det blir bara jag i hela salongen. Hupp!
 
Jag fick sitta var jag ville och kunde bete mig hur jag ville. Skumt att vara i en bio helt själv. Antingen var det inte så intressant för Linköpingsborna med föräldrarlösa ungar i Kurdistan.
 
Jag tycker filmen är bra. Kanske lite väl mycket hugg och slag på de unga bröder som försöker hitta till Amerika. Vet inte om det är humor att slå små barn. Annar förmedlar filmen hopplösheten som finns i världen.
 
Jag känner till flyktingar och jag vet om de ensamkommade barnens situation. Jag tycker fler bör se filmen och kanske vakna upp lite och ta emot de unga som kommer hit på ett annat sätt. Stora vedermödor och sorger ligger bakom den långa resa de gör för att komma till oss här i Sverige.
 
Typiskt nog blev jag inte själv. Just då filmen ska börja dyker det upp två pojkar i 14-15 år åldern. De är säkert från Kurdistan, Irak. De pratar vänligt med mig och skojar och de vill bjuda mig på poppcorn. Här sitter jag på bio och kollar på två unga pojkar som försöker ta sig från elende och bredvid mig har jag två som tydligen lyckats. Onekligen en annan vinkel på filmen.
 
Sedan travade jag hem en stund för att sedan gå tillbaka till stan och besöka Harrys i Linköping. Snälla söta, kan ingen dansa i Linköping? Det var beklagligt. Nä, det var ett riktigt nedköp. Nu framstår Kalmar genast som ett bättre alternativ. Uhum, kvinnorna i Kalmar är snyggare också. Fast det är glada miner här uppe. Mer öppet. Det Kalmaritiska stenansiktet lyser med sin osäkra frånvaro.
 
En vecka till har passerat. Kan inte säga att den varit jobbig. Nu är det bara slutspurt kvar och sedan hoppas jag livet kan spinna på som vanligt igen. Barn varannan vecka, träning, uteliv och i vår så åker baljan ( båten) i igen och jag styr mot norr (Lägger den i Mönsterås, som en liten sommarstuga). Jag börjar sätta mål och när hösten kommer 2013 hoppas jag att det ska vara slut med besvär och oro kring min hälsa.
 
Over and out!
 
 
2012-12-21 @ 11:26:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Mer mat tack, mer omtanke nej tack...

Jag har gått ner i vikt.  Det gör personalen på Linköpings sjukhus oroliga.  Det finns vissa kurvor man ska följa. Jag är inte orolig. I vintras vägde jag 89 kg. Otränad och fet.  Sedan började jag träna och lägga om kosten. När sommaren kom vägde jag 84 kg. Då slutade jag träna. Sommar och träning har alltid funkat illa för mig.  Fast sommar betyder mycket aktivitet och bad, en massa simmande och blåbärsjakt. Även dans likt maraton flera kvällar i veckan hör till.  När sommaren var över vägde jag 79 kg. Samma vikt som jag skrevs in på när jag gjorde lumpen.  2 månader senare var jag uppe i 83kg igen med hjälp av träning och simningen i hall.  Inför behandlingen fick jag rekommenderat att äta upp mig. Oj, vad jag åt.  87kg stod vågen på när jag landade i Linköping.  Idag 79kg igen. Ingen träning. Ingen matlust under 2veckor på grund av fel medicin som skulle motverka det konstanta illamåendet.  Samt lite psykologiska påfrestningar från olika håll.
 
 
- Jag tycker du behöver sond,  säger dietisten.  Jag har inte träffat någon som klarat detta utan sond.  
- Jaha, och hur ska det gå till?  
- Ja, du kan få maten på natten är du sover.  8 timmar under natten eller andra lösningar.
 - Aha, hur många extra kalorier behöver jag om dagen?  
- Ca 700. 
- Ok,  hur många är det i de näringsdrycker jag vet om sedan förut?
- 400 kalorier.  
- Så om jag kör i mig 2 till sådana var dag är jag hemma menar du det?
- Ja.
 
 
Då struntade jag i slagen.  Ha!  
Vill kroppen ha 1000 kalorier till var dag så fixar jag det.  Just nu består min dag åt att kirra energiförbrukningen så jag slipper slang ner i magen.  Och det går.  Jag är en mästare på att plocka fram energi som är ren.  Det blir ägg, avokado,  nyponsoppa,  ostkaka och nötter.  Dubbelportion mat till lunch och dubbelt till kvällen.  Igår hade jag så mycket mat i magen att jag fick sitta och sova.  Annars skulle maten runnit ut igen.
Idag mina vänner väger jag 82.3 kg. Alla kan slappna av.
 
 
Omtanke det är fint.  För mig har det funnits så mycket omtanke.  Föräldrars och släktens omtanke. Barnen naturligtvis även om det kanske  är lite svårt att visa det just till mig, jag är tydligen lite speciell. Undar vem som tutat i det i dem. Vänner. Jag har fått besök ett par gånger och det var så skönt.  
 
Linköping är en stor stad men det finns inga normala kontaktytor för en sjuk.  Att sitta på Harrys och småprata är ju egentligen inte min grej.  Att sedan säga att man är i stan pga sjukdom lättar inte upp partyt kan jag säga.  Jag håller käften och kollar på parningsleken på håll. Ni vet.  Hur kvinnorna putsar och fixar och killar gör sina ritualer.  Kroppsspråk är alltid roligt.  Få kan dölja vad de vill och ibland visar kroppen det personer egentligen vill utan att de vet om det själva.
 
 
Omtanke var det. Varför visar vi människor omtanke?  Ja, vi är ju sociala djur.  Evolutionen har tagit fram förmågor som säkerställer våra DNA.  Att ta hand om barnen till de är mogna kan säkert höra dit.  Kvinnor har nog utvecklats strået längre än vi killar på den fronten skulle jag tro.  Fast vi  killar har förmågan naturligtvis.  
 
Det finns litteratur som beskriver att omtanke är rent egoistiskt.  Att det är en vinna vinna situation.  Om många visar omtanke så vinner alla på det.  Om jag visar omtanke så kan resultatet bli att jag får hjälp sedan när jag behöver det.  Detta tycker jag är ärligt och rakt.  Problemet uppstår,  om jag nu kan kalla det problem. Kanske ordet "frågan" är bättre som  start för nästa tankeslinga. Det uppstår en fråga, när en person inte vill ha hjälp av en annan person.  Vad händer då?
 
Att kunna få hjälpa till och visa omtanke ligger rotat långt in i var människa.  Att försöka hjälpa och att bli avvisad kan bli hårt. Jag vet, i mitt arbete händer det dagligen. Jag vet vad som behövs men individen framför mig gör inget åt sin situation. Först kände jag mig frustrerad och misslyckad, nu känner jag inget.  Det kanske är ännu hårdare om man under flera år, flera gånger utomordentlig visat omtanke framgångsrikt.  Plötsligt säger någon Nehe,  du kan dra åt helvete med din omtanke för jag gillar dig inte iallafall beroende på ditt och datt. Kollision.
 
Den omtänksamma möts av kalla handen.  Självbilden som han har av sig själv får en rejäl törn.  Men, men jag som är så bra på att vara omtänksam varför funkar det inte nu? Vem är jag nu? Är jag inte omtänksam längre vem är jag då? En stor del av min identitet har byggds på att jag är snäll och omtänksam.  Vad händer?  Hur kan hon göra såhär mot mig? Det här känns väldigt kränkande! Här kommer jag och vill hjälpa till men hon tar inte emot! Hur ska jag förklara detta för mina vänner?  De tycker ju jag är omtänksam men nu kan jag ju inte visa prov på det längre.  Vad ska vi prata om nu?  Om jag inte kan visa mig ädel och snäll vad händer med min plats i gruppen? 
 
Jag själv försöker vara så lite hjälpsam som möjligt.  Så långt det går får folk fixa sitt.  Ber de om hjälp är det en helt annan sak.  Då hjälper jag så mycket jag kan.  Att vara långsiktigt hjälpsam går före snabba Quick fix.  Nä, innan du som byggt upp din identitet kring begreppet "omtanke" tippar över och begår övergrepp i jakten på att vara den snällaste, funderar på om den du vill hjälpa vill ha hjälp.  Ha hjälp av just dig? Ställ den enklaste av alla frågor: Behöver du hjälp?
2012-12-20 @ 11:17:00 Permalink Nyheter Kommentarer (1) Trackbacks ()

Normalt liv

Jag antar att ytan för strålbehandlingen har minskats nu.  Läkaren sa att först skulle strålningen omfatta en större yta för att ta död på eventuella smitare kan man säga.  Alltså förhindra spridningen.  Nu tror jag det är gjort. Känner mig bättre.  
 
Kortison gör märkliga saker med mig. Jag har börjat visa vad jag tycker om saker.  Pratglad kan man säga.  Inte hysterisk men nära på. Under några klara och insiktsfulla dagar har jag därför talat om för personer som gör fel att de gör fel och krävt ändringar.  Jag vill bara ha bevis för att de fattat vad de gjort och försäkran att de inte ska göra om det igen. Inget svar. Ingen självinsikt tydligen.  Är jag den ende i världen som kan erkänna att jag gör fel ibland?  Nåja,  jag får ta tag i det när jag är hemma igen.  Helt hemma.  
 
Nu är det tre vistelser kvar i Linköping.  Tre perioder.  Cellgifter och strålning. Linköping är en stor stad större och trevligare än lilla Kalmar.  Tur i oturen att jag fick lära känna denna stad. Kalmar är en ankdamm på utkanten av landet.  Tidigare stor och i centrum av ett rike. Idag mer marginellt med diskussion om vem som ska flyga flygen till Barcelona. Skärp er och låt utvecklingen fortsätta!
 
Inte vet jag om någon läser min blogg.  Någon gör det säkert, eller jag vet att någon gör det.  Det blir en eller två kommentarer årligen.  Jag skriver inget personligt i vanliga fall men nu har jag valt att göra det. Min tanke var att jag kunde hjälpa någon som blivit sjuk som jag.  Vet inte om det hjälper någon. Kanske bara mig själv. 
 
Därför ska jag skriva något personligt igen.  Jag har ju tagit upp grejen med inställningen till saker som vi måste genomlida. Tro mig att det funkar när jag säger att positivt tänkande verkligen hjälper.  Jag har ju intellektuellt fattat att det är viktigt, men först nu kan jag koppla tankar till min kropp.  Till mitt beteende.  
 
I helgen var jag ute på lokal.  Jupp,  jag var ute som en normal bland normala.  Dansade och pratade med några vänner.  En av dem vet inte att jag är sjuk. Sorglös, kan man säga om honom. De andra vet om och det syntes lite oro och visst avstånd. Spelar ingen roll.  Jag förstår dem. Det är svårt att veta vad man säger till någon. Sen vet jag faktiskt inte hur nära vänner vi är egentligen. När allt kommer omkring så har jag brädat en av dem och struntat i en annans inviter. Nåja, tiden läker såren.
2012-12-17 @ 08:29:00 Permalink Nyheter Kommentarer (1) Trackbacks ()

5 januari är det slut

Nu är klockan lite i ett  och bussen till Kalmar går snart. Tre timmar. Förra gången mådde jag illa hela vägen. Hela förra helgen var fruktansvärt jobbig på grund av illamående.  Medicin kallad pimperan eller något funkade inte alls. Jag var helt förbi. Helgen med ungar var inte kul. Varken för dem eller mig. Det blev en halvmesyr. Och illamående gör ingen hungrig så jag har tappat vikt. Direkt uppe i Linköping bad jag om hjälp och tänk en liten gul tablett kan göra och vad pigg man blir av kortison.  Klarsynt också. Jag bet ifrån på olika sätt och visade var skåpet ska stå. Kanske jag klampade på någon men det tål de och ibland är det nyttigt att få se saker från ett annat håll. Den här resan tar tre timmar.  Ingenting jämfört med de flyktingar jag känner.  Det har fått resa dagar. Mist barn föräldrar och hoppet flera gånger. På bussen finns de med värre grejer i kroppen än mig. Jag har tur. Läkare och smärtsköterska säger att jag fixar detta bra. Tandläkaren tycker jag fixat det bra. Och den förväntade rullstolen och håravfallet är inte här ännu.  Sånär som att skägget växer sakta och faller av där jag strålas.  Landskapet utanför är underbart.  
 
Eftersom jag återigen lyckats förstöra en relation så har jag ingen kvinna att komma hem till. Nåja, jag får gå på krogen och se om någon kompis hänger där. Imorgon kommer barnen och denna helg mår jag inte illa. Inställning till livet är det enda som bär oss frammåt när vi ställs inför sjukdom eller kris. Ödmjukt tackar jag för att det inte blev värre.  Att ingen i min familj sitter i flyktingläger mellan Libanon  och Syrien. Att min far inte dött i väntan på att han skulle kunna återförenas med sin son läkaren som jobbar hårt här för att rädda våra liv men som i panik hör sin egen far gå under utan mediciner i ett land i krig.
 
Med vilken rätt har jag att gnälla. Tre timmar i varm buss.  Serverad en god macka och te. En kudde om jag blir trött och en smartphone i handen som gör att jag kan kontakta hela världen.
 
 
2012-12-14 @ 13:21:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bra, Tack, Hurra!

Tumör på tungan och i en halsmandel

 

I januari var jag hos tandläkaren i min gamla hemkommun Mönsterås. Det konstaterades att en visdomstand ställde till det för andra tänder och att den behövde tas bort. Jag fick en remiss till sjukhuset i Kalmar. Jag försökte skynda på det hela för jag ville ha det fixat innan sommaren. En sommar som jag tagit hela sju veckors semester under.

 

Jag kom till sjukhuset och fick tanden fixad snabbt och lätt. Naturligtvis gjorde det riktigt ont några dagar men det var det värt. Tanden hade strulat länge. Det fastnade mat och jäklades av stora mått.

 

En halsmandel svullnade under tiden jag väntade på operation men den la sig så fort jag spolade rent och fixade till runt tänderna. Tänkte att det kommer försvinna när tanden väl blir borttagen. Efter operationen la sig inte svullnaden. Jag gick tillbaka till tandläkaren och de sa att det inte berodde på tanden utan något annat. Jag bör gå till allmänläkare och kolla det.

 

Jaha, tänkte jag. Nu blir det medikament och spring till läkare en tid. Jag som aldrig är sjuk. Har haft ett hål i tänder och är en renlevnadsmänniska så när på att jag äter lite smågodis ibland. Inget röka, snus, inte sprit, tränar och håller mig i form. Min son sa att du kommer bli 100 år. Jag var så dum som svarade ja på det. Fast det är inte kört ännu. Kan bara konstatera att god fysik och rätt kost inte är en garant mot cancer.

 

Väl hos allmänläkaren studsade jag bara på kontoret och fick redan på eftermiddagen åka till sjukhuset och öron näsa hals. De kollade i hals och näsa och hittade en hel del kul grejer. En liten knöl i näsan som funnits där i 20 år och som inte var allvarlig men behövde tas bort längre fram. Proverna på en mojäng längst bark på tungan visade sig vara en tumör som behövde tas bort kvickt och den hade slängt ut sina tentakler ut i min halsmandel.

 

Framför mig satt en blond snäll läkare och sa att jag fått cancer och en annan äldre herre drog snabbt upp framtiden för mig. Jag skulle förmodligen strålbehandlas. Jag skulle få jävligt ont i munnen och jag skulle aldrig bli mig själv igen.

 

Vad tänker man då, när man får det beskedet?

 

Jag tackar mig själv för allt jag läst och för mitt jobb som coach. För min PowerPoint där det står många visa ord: ” det här går också över” samt ” man får de motgångar man klarar av”.

 

Jag laddade mig själv med ordet ”intressant” och växlade in på en ny bit i livet. Jag viste att jag behövde gråta ut och funderade på vem som kunde bära det bäst. Det blev en kollega som fick ta smällen i fikarummet. Nicklas, som jag inte känt så länge, men ändå kommit nära har erfarenheter från sin egen olycka och andra svåra frågor. Han klarade jobbet perfekt.

 

Nu kom nästa steg i processen. Informera alla vänner och familjen. Något som visade sig vara trixigare än man kan tro.

 

Jag ska inte skryta med att jag har en fruktad förmåga att underhålla relationer en mas. Jag har inte facebook och jag bjuder inte på fest. Jag är en konstig enstöring som fungerar bäst två och två. Jag är uppskattad för min förmåga att lyssna och för att jag bryr mig om. Det finns däremot ingen motsättning i att vara så och ha många vänner. Jag har bara inte så många vänner. När jag är ute på lokal så står jag och dansar mest hela tiden. Visst det blir mycket hej på dig och tjenare hallå men att sitta och prata om livet ute under en filt är inte min grej. Jag vill ha den kick man får av god musik och het dans på golvet när jag är ute.

 

Min släkt är delad över landet. Småland och Stockholm. Av ett flax valde jag att åka upp till mina syskon i sommar och ihop med en av dem återvända till barndomen under en dag. Vi besökte stränder. Besökte radhuslängan. Vi köpte en bra skiva och körde i full fart mot innerstan och kunde konstatera att Åkersberga nog kunde få slumra lite till i våra minnen. Det blir inte som när man var liten och pumpade längs vägarna med racercykeln. Som när jag bar Erik på ryggen några kilometer bara för det var kul. När jag sprang till och från skolan i Röllingby. Jag måste varit ett lite märkligt frö och alltjämt idag kanske jag inte riktigt kuggar in i alla sammanhang. Fast jag vet att jag är god och det spelar ingen roll om jag inte är så som många. Jag är jag och jag vill ha det på mitt sätt.

 

När man informerar personer om svåra saker ska man nog tänka lite på deras personlighet och mognad. Jag har barn så jag var tvungen att informera barnens mamma om läget. Jag kan väll utan underdrift säga att kommunikationen mellan henne och mig kunde vara bättre. Under lång tid var misstron stor och jag längtade bara efter att få stora barn så jag kunde klippa kontakten med henne helt. Nu blev det exakt tvärt emot och jag kunde bara skratta åt ödet och återigen tänka ” man får de motgångar man klarar av”

 

Barnens mor blev naturligtvis bestört och grät. Det var nu som jag la märke till att för att vara sjuk måste man vara stark. Jag tänkte, om hon som jag inte står på god fot med alls reagerade på detta vis hur skulle mina föräldrar reagera då?

 

Plötsligt dök det upp en ny verklighet där jag skulle få en hel hög personer runt mig som kommer reagera på olika sätt. Jag måste också bevaka mig själv. Jag måste styra mina tankar och banor så jag inte faller i redan grävda hjulspår. Visst jag skulle kunna styra in i ett sådant spår. Lägga mig ner och säga – jag är ju för helvete sjuk, jag har cancer, fattar ni inte att jag är jordens medelpunkt och att ni måste springa till min hjälp och gråta med mig var gång ni möter mig. Kort och gott, jag har inte informerat alla om att jag är sjuk. Lite normalt liv vill jag ha och det här går ju över. ” det här kommer också gå över”.

 

Hm, jag skriver det här på min blogg. Snart vet många om det. Nåja, skit samma.

 

Nu får det gå lite tid innan jag skriver igen. Jag är på strålbehandling i Linköping och får cellgifter. Första gången med cellgifter förra tisdagen. Jag mådde lite illa. Har haft ett litet illamående i bakgrunden hela tiden men så fort jag styr tanken på annat så försvinner det. Idag är det borta helt. Min kropp har förmodligen tvättat bort gifterna och är i hyfs balans. Strålningen har ännu inte förstört mina spottkörtlar och min smak har inte försvunnit helt. Jag är fortfarande intakt till 95% skulle jag säga. Bra. Tack. Hurra!

 

 

2012-11-27 @ 16:11:00 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Etableringslots, här kommer mina reflektioner…

Det är roligt att arbeta som Etableringslots. Det beror på att jag som lots får hjälpa till med så mycket. När man arbetar som jobbcoach är det mycket fokus på jobbsökande. Lotsen stödjer i flera bitar och ofta är det arbetet mer nära den ” klassiska coaching rollen”.

Utmaningen med etableringslotsuppdraget är till största delen de avgränsningar man måste sätta. Det gäller hur mycket man ska hjälpa till och lösa vissa saker åt de man stödjer. Ska jag som lots hjälpa till och fylla i papper som ska till myndigheter? Ska jag ringa åt personer och sitta i telefonkö? I den ekonomiska ersättningsmodellen finns det nog inte medräknat att vi ska sitta i telefonkörer.


En av de större utmaningarna är att hitta sin roll bland alla som är involverade i etableringsprocessen med de nya svenskarna. Det är Arbetsförmedlingen som har ansvaret över processen och de planerar etableringen. Arbetsförmedlingen skriver en plan som många av de jag möter behöver få förklarat. Lotsens arbete är att se till så planen följs. Förutom Arbetsförmedlingen finns kommunens alla olika stödfunktioner. SFI, Invandrarservice, Individ och familjeomsorgen m.fl. Runt dessa finns olika andra utbildningsinsatser och praktik platser.  


Jag skulle tro att arbetet som etableringslots är lika mångfacetterat som antalet lotsar och individer de möter. Fast någonstans borde det finnas en logik. Samma logik som uppstår i andra yrken. Den logiken bör snart ha formulerats och då kan vi se vad en etableringslots egentligen gör och ska göra. Praxis har skapats om något år. Idag finns det ganska generella riktlinjer och dessa kan tolkas olika av olika aktörer runt individen.


Min hållning är att stärka individen. Det betyder att jag uppmanar till eget initiativ och stödjer positiva handlingar som för framåt i etableringsprocessen. Efter år av coachande kan jag se likhet mellan olika beteenden. Rädslor och tecken på utmattning. Jag ser också människor som helt enkelt blåser staten på pengar men samtidigt lurar sig själva bra mycket mer. Det är deras val, det är den säng de bäddar åt sig själva.

Jag ser de som finner sig tillrätta mycket fort och som hjälper sina landsmän. De som klarar etableringens första bitar som en dans och växer ännu mera som människor i sitt nya land.

2012-04-09 @ 10:56:40 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jobbcoachen reflekterar över ….

 

Ja, jag har studerat min egen blogg. Det var länge sedan jag skrev något. Det betyder bara att jag har haft mycket att göra och att tiden för reflektion inte funnits. Det finns egentligen inte nu heller men det behöver prioriteras för annars kan man påbörja saker och sedan bara springa på i samma hjulspår i evig tid.


Jag har märkt några saker med de jag hjälper i olika områden. Vanan och rädslan för nytt. Där vanan hindrar människor att ta sig vidare i livet.


Axel, kan vi säga att han heter, är 37 år och behöver hitta ett nytt arbete. Var gång han blivit utan arbete så har han gått till arbetsförmedlingen och skrivit in sig, gjort allt som man ska göra. Han har sökt arbete via Arbetsförmedlingens hemsida och det har funkat fint tidigare. Nu verkar det finnas färre och färre möjligheter via denna kanal och han ser med frustration hur antalet lediga arbeten i hans län rasar. I våras var det 450 lediga arbeten och idag bara 200!


Samtidigt märker Axel att människor runt honom får arbete men det händer inte för honom. Han prövar nya saker och skriver nya CV och nya personliga brev men ändå händer det inget. Axel förstår inget och börjar mer och mer tro att hans kompetens inte duger längre. Axel börjar bli desperat. En handling han gör är att han vidgar sitt sökområde. Det är ju det som alla säger åt honom. Arbetsförmedlingen gör det och andra gör det också. Axel börjar söka arbete långt från hemmet där han inte känner någon. Resultatet är inte vad han önskat. Ingen är intresserad av honom i Kalix.


Då tar Axel till ett annat vapen, han söker arbeten som han är överkvalificerad för och det går precis lika dåligt som att söka jobb på distans. Inget resultat där heller. Axel blir modfälld och struntar nu att söka arbete. Han tittar inte på Internet alls på flera veckor och han börjar tro på det han säger till andra. Att det inte finns arbete just nu. Att det är jättesvårt att hitta arbete och att ingen vill ha honom. Alla andra får jobb men inte jag, om jag bara viste vad det var för fel på mig så kunde jag utbilda mig!


Axel går till Arbetsförmedlingen och ber om att få någon kompetensutbildning för att det verkar vara det som fattas. Han hittar inga arbeten och det är nog kompetensen det är fel på. Arbetsförmedlingen tillmötesgår Axels behov efter att ha gjort en egen undersökning av hur många arbeten han sökt och var han har sökt jobben. Axel har rätt, det finns inga arbeten. Axel behöver plugga!


Studier är nämligen den bästa medicinen för arbetslöshet. Arbetsförmedlingen kan också skriva ”studerande” i sina anteckningar om Axel och han är nöjd för han är ju inte arbetslös längre utan student!


Mitt över gatan där Axel bor finns en firma som har problem. De behöver personal men vet inte hur de ska lösa det. Axel skulle passa bra där.


Arbetslöshet är inte ett kompetensproblem för större delen av Sveriges befolkning. Det är ett kommunikationsproblem. Ett informationsproblem. Det är den arbetssökande som äger problemet och som måste försöka överbrygga det.


Känner du igen dig i Axel så får du hemskt gärna höra av dig till mig så ska vi ihop se till så du förändrar ditt sätt att söka arbete och då öka dina möjligheter att nå ditt mål.




2011-12-07 @ 12:34:24 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Akilles syndromet av Petruska Klarkson




Hör du till oss som ibland tror någon ska komma på att du inte är så bra som de tror du är. Känner du ibland att det är pressande att leva upp till de höga förväntningarna som av en lycklig omständighet (eller så här i efterhand, olycklig) har skapat.




Då vet du hur det är att ibland leva med Akillessyndromet eller pseudokompetens som Petruska Klarkson också kallar det.



Detta är en nyttig bok för den förklarar ingående det som jag och säkert andra också känner. Att man ibland inte riktigt har den kompetens som andra tror man har. Det kan leda till stor press. Nu har jag det så bra att detta inte uppstår så ofta och inte inom områden där det skulle kunna vara extra jobbigt.



För mig uppstår de i gränslandet där jag som man egentligen skall veta saker. Ni vet: bilen, motorer och annat jox. Det beror helt enkelt på självförtroendet. Därför tränar jag det då och då genom att byta lampa och fylla på olja och sådant enkelt underhåll. Jag vet saker om bilar, men jag har inte förmågan att byta den där bromsskivan. Ibland möter jag individer som tror jag ska kunna det och då blir det lite fel. Jag tvingas erkänna mina brister i mekanik men det är inte hela världen. Man lär så länge man lever eller lever så länge man lär.



Boken är ganska omfattande och ger råd och förslag på hur man kan känna igen syndromet och hur man kan försöka bota det. Att leva med Akillestankar hindrar lärandet ganska kraftigt och det är nyttigt att kasta av sig oket och erkänna sina brister för att kunna växa.



Akilles syndromet förklarar många beteenden hos oss människor. Att personer runt oss tror saker om våra förmågor kan vara härligt och skrämmande på en gång. När någon jagar efter en och vill ha hjälp eller förklaring på något som denne tror man kan, en knäck i  image hotar, blir det kanske jobbigt.



Du har säkert mött stingsliga personer som försöker bli av med dig om du frågar saker. Kanske du undrar varför det går prestige i vissa frågor på jobbet. Ja, det kan bero på Akillessyndrom.



En stor vinst av att läsa boken är beskrivningen av inlärnings modeller. Att hoppa över vissa steg i inlärnings faser kan leda till pseudokompetens. Därför kan man ibland behöva backa för att kunna ta ett steg framåt i sin kompetensutveckling.



En lagom omfattande bok med bra beskrivande exempel och skriven på ett sätt som är tillgängligt för alla.

2011-03-21 @ 09:45:25 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag har läst boken: ”Genom sig själv känner man inte andra”. Av Bente-Marie & Heidi Ihlen

 


Denna bok är mycket bra. Sällan har jag blivit så glad över att gå från klarhet och kunnat använda det jag läser direkt i min vardag. Jag har också blivit inspirerad att ta steg som jag kanske inte skulle vågat utan att ha grundat dem med läsning ur denna bok.

Konflikt. Jag har med hjälp av denna bok kunnat utläsa mina egna mönster om konflikt. Jag har varit lite konflikträdd och rädd för olikheter. Jag kan koppla det till en tidigare bok jag läst om personligheter. Felet jag har gjort och säkert många med mig är att jag tolkar andra människor efter mig själv. Det betyder att jag egentligen inte ser andra människor så som de är utan bara utefter min standard och tyckande. Jag sätter samma krav på andra som på mig själv. Och ofta är det inte ens mina krav som styr utan kanske krav som jag försöker leva upp till, kanske från föräldrar eller andra i nära relation.

Att släppa det filter som min egen person är när jag talar med en annan människa är viktigt. Att kunna säga till en person att ” så här ser jag på denna fråga” utan att vara rädd för att det ska bli en konflikt är en stor bit av framgång för mig. Om det ska bli en konflikt beror på hur jag tolkar det. Hur jag skruvar upp förväntningen på att det ska bli en konflikt. Tror jag det kommer bli en konflikt om en fråga så kommer det naturligtvis bli en konflikt. Om inte mellan oss två så blir det en spänning om en förväntad konflikt som kan leda till en tolkning från den andre att något är fel och en reell konflikt kan ta sin start.

Författarna beskriver hur man kan göra varandra tydliga. Hur vi ska lyfta fram det som skiljer oss åt istället för att vurma om det som är likt. Det är i olikheten den stora utväxlingen finns. Störst blir kraften i en arbetsgrupp. Om man kan använda olikheter och inte vara rädd för dessa kan kapaciteten i gruppen ökas avsevärt.

 

Läs boken!

2010-12-28 @ 11:24:49 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ny adress och nytt mobilnummer

Nu har jag flyttat till en större by. Numera bor jag i Kalmar och har nära till viktiga saker som: Flyget, tåget och kulturen.  Mitt nya mobilnummer är:070-8657223.
2010-11-12 @ 09:36:16 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lag om valfrihetssystem och utmaningsrätt




Jag vill bara lyfta upp något som jag studerat lite närmare under några dagar. Sedan en tid har vi haft en lag om valfrihetssystem (LOV). Den gör att alla kommuner i landet skall kunna erbjuda valfrihet inom till exempel hemtjänsten. Olika kommuner har kommit olika långt i arbetet med att systematisera lagen.


Utmaningsrätt är en annan spännande företeelse som kommer förändra den kommunala verksamheten. Utmaningsrätten ger företag rätt att utmana kommunalverksamhet som inte ligger inom exempelvis myndighetsutövning. Utmaningsrätten är inte någon lag.


Jag tror att det kommer stora förändringar i landets kommuner i framtiden. Vi kommer nog se verksamheter som varit kommunala bli privata eller kooperativa. Jag hoppas det skall leda till en bättre upplevd kvalitet för den som behöver tjänsten samt att systemet effektiviserar områden som går att effektivisera.

läs mer om utmaningsrätt på: http://www.jessicanyberg.se/default.asp?id=467
samt om LOV på:http://www.regeringskansliet.se/download/e7303623.pdf?major=1&minor=112556&cn=attachmentPublDuplicator_0_attachment

2010-09-28 @ 11:17:08 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag har läst boken "Bli din egen coach" av Charlotte Hågård

I mitt arbete som jobb- och karriärcoach möter jag ett stort antal människor. De jag möter har ett gemensamt och det är att de för tillfället är utan arbete. Annars är alla helt olika. Jag funderar dagligen på hur jag ska stödja dessa individer på ett individuellt bra sätt. Det blir en inre kamp då jag ofta vill förenkla och göra någorlunda lika med var och en av dem som sitter framför mig i stolen på mitt kontor. Vi ska ju prestera och ge resultat och då faller vi gärna in i tänkandet om volymer och antal.

Jag har nog till detta datum arbetat med ca 300 personer som sökt arbete. För att få struktur och kvalitet i arbetet har det strömlinjeformats uppgifter och övningar som deltagare skall genomföra för att ta sig vidare. Uppdragsgivarens krav har omformulerats till aktiviteter hos oss.



Det är en vals på en smal gång att vara individuellt anpassad och samtidigt hålla en jämn leverans av tjänsten jobbcoaching. Då är det bra att falla tillbaka på lite litteratur. Och en mycket förnämlig bok är just ”Bli din egen coach”. Boken är mycket omfattande och den hjälper till att individualisera arbetet med karriär- och jobbcoaching. I boken finner du många nyttiga exempel på övningar som verkligen för individen vidare mot insikter viktiga för att kunna fatta avgörande beslut om sitt liv. Ett parti av boken handlar exempelvis om vilka hinder som finns i jobbsökandet eller utvecklingen i karriären. Dessa hinder är något jag ofta möter hos de jag coachar. Det finns inte några reella hinder för individen men han eller hon  tror att det finns sådana.


Jag rekommenderar starkt boken till dig som vill formulera din framtid och sätta målet. Boken hjälper dig att vaska fram det du behöver för att ta dig från ax till limpa och den är skriven på ett lättbegripligt sätt med bra och informativa faktarutor. Den grafiska designen lättar upp och trotts att den omfattar hela 363 sidor är det inte svårt att hitta godbitarna i den.


Söker du arbete eller jobbar du med personer som söker arbete eller vill byta jobb. Köp eller låna boken!

2010-08-26 @ 15:35:50 Permalink Nyheter Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0