Joacim Petersson

Jag har läst Steven Pinker - Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur, 2006.

Det här är en lite annorlunda bok jämfört de andra jag läst och skrivit lite om på den här bloggen. De andra böckerna tenderar att vara mer självhjälpsböcker och populär managementlitteratur. Pinker skriver inte lika lättillgängligt som andra författare. Jag kommer på mig att det var ganska länge sedan jag läst en så akademisk bok. Den är bra men om du vill ge dig på den och som jag, inte van att läsa akademiska artiklar och har  så djupa kunskaper i filosofiska och psykologiska vokabulär och koncept - då är det lite grekiska som möter dig. Med andra ord. Det tar tid att ta sig igenom de 500 sidorna - men det är det värt!

Pinker ger mig en historisk blick på utvecklingen av synen på människan. Beskriver de problem som mötte de lärde från förr när de tog de stora kliven i vetenskapen. Hur filosofi blandats med politik och hur idéer från förr rotat sig så djupt att vi idag tar det som sanningar - även om det bara är filosofiska tankar om just människans natur.

Här skriver jag kort om de områden som Pinker visar oss ur olika perspektiv. De är:

Ett oskrivet blad - Tanken att alla föds lika och rena med ett intellekt som fylls på av erfarenheter och studier samt den kultur vi lever i. När vi föds är har vi med andra ord första bladet i vårt egen livets bok att börja fylla med erfarenhet och kunskap.

Den ädle vilden - Att den genuinaste och ursprungliga människan finns i den ädle vilden. Att det är stor skillnad mellan oss i civilisationen och de som till exempel bor i Amazonas djungler och inte tidigare träffat en vit man och dennes kulturyttringar. Känner du inte igen denna tanke? Tarzan, Mowgli och andra snälla, ädla vildar (Pinker skriver inte om Tarzan vill jag bara förtydliga).

Spöket i maskinen - När börjar livet och vad är själen? En kontroversiell fråga för många. Abortmotståndare förespråkar en syn och de som är liberala en annan infallsvinkel. Fast, nog är det spännande att fundera på när livet börjar och om det är en själ som kommer till os från någon plats långt eller nära. Har vi ett spöke i vår maskin. Är vår kropp en maskin som måste fyllas med en mening och livgivande personlighet från utanför? Är det så att vår hjärna skapar detta medvetande vid en viss tidpunkt i utvecklingen och den grå klumpen vi har är allt som finns. Att själen är en förmåga alla vi har och den är ett resultat av förmågan att kunna reflektera över en själv och vad vi gör. Förmågan att kunna se sig själv och uppfatta sig själv medför kanske att vi också kan uppfatta något som vi vardagligt kallar själ.

Efter att jag har läst Pinkers fina och trevliga bok - även om det tog lite extra tid och kraft - ser jag på saker lite annorlunda nu än innan. Biologin är inte ett hinder för mänsklighet bara en bra förutsättning för den. Vi är alla mycket lika på grund av vår korta tid på jorden som ras. Visserligen ser vi annorlunda ut men mentalt är det mycket liten skillnad. Jämför gärna med hunden som vi har avlat mycket hårt och vi har en oräknelig variation på raser - men vi känner ändå ingen dem som hundar i sitt beteende. Vi vinner på att hjälpa varandra. Värnar om vår familj, vårt DNA. Denna benägenhet som förmodligen är genetiskt ärvd och finns i standard utrustningen (hjärnan) medför att förmågan till omtanke har spridit sig utanför den egna familjen och inlemmar snart hela universum under devisen: "kärleken finner ingen gräns".